Norra Karelen; Studietid i Helsingfors
Jag är född i Norra Karelen, i Kuusjärvi-kommun; nuförtiden är den en del av Outokumpu.
Vi bodde på landet, tio kilometer från en koppargruva i Outokumpu. – Så mina rötter är helt och hållet från landet, jag kommer så att säga från landsbygden.
Min mamma och pappa träffades under andra världskriget i Helsinfors.
Min mamma Hilma arbetade som hembiträde i Helsinfors under tio år. Innan kriget, och under.
Min pappa Petter som under fortsättningskriget var på fronten kom till Helsinfors under en permission därifrån och då träffades han och min mamma där. Efter kriget de flyttade till Kuusjärvi, och där de levde hela livet ända till sin död.
Jag sattes i söndagsskola, och där gick jag sedan flitigt hela min barndom. Och så hörde jag till församlingens pojk-klubb.Där kom jag att läsa bibeln. – På det sättet, att vi i vår klubb läste bibeln, t.ex Apostolgärningarna och Matteusevangelium under skolåret och på våren hölls sedan en tävling, i ämnet, i hela kommunen Kuusjärvi.
Två gånger var det jag som vann den tävlingen. Jag minns att jag som pris för “Matteusevangelie-tävlingen” fick en bok, av Anni Svan, som hette “Ollin oppivuodet”.
Jag spelade boboll och skidade mycket. Så mycket att jag till och med också tävlade en del.
Om somrarna blev det att arbeta på gårdar, jordbruk. Som “sommarjobb” och också på församlingens begravningsplats.
Under fyra somrar i min ungdom och under min teologistudietid höll jag på med malmsökning – för Outokumpu Oy. Det var verksamhet på olika områden i mellersta Finland och så förstås i Lappland.
Jag studerade teologi i Helsingfors. Efter fyra år blev jag färdig och min första arbetsplats var Drumsö församling i Helsinfors.
Jag saknade Norra Karelen och så därför flyttade vi, min hustru hushållslärare Marita, som är född här i Egentliga Finland, i Kalanti, och jag med vår första son, Timo, som redan var född då till Outokumpu . Där jag fick en tjänst i församlingen.
I Joensuu föddes sedan Lauri, år 1976. Sedan blev jag, efter tre och halvt år, vald till studenpräst i Åbo församlingar. Ett skäl att söka mig till Åbo, tror jag, var det att jag, under studietiden i Helsinfors, hade varit aktiv inom Kristliga Studentrörelsen in SKF. Studentföreningen – och studentlivet – hade blivit bekant för mig och en del av min tillvaro, särskilt då jag under en längre tid kom att verka som både medlem av YKY:s (= Ylioppilaiden Kristillinen Yhdistys) styrelse.
ÅBO OCH SPANIEN
Arbetet i Åbo som studentpräst var intressant. Jag började också själv studera vidare, på Turun Yliopisto. – Studerade speciellt spansk filologi, och blev då intresserad av Latinamerika ock spanska författare. Och som ett resultat av det speciellt intresserad av religionfilosofen Miguel de Unamuno.
Jag fick sedan ett stipendium för vistelse i Spanien, och vi var faktiskt hela familjen i Salamanca våren 1980.
Den våren var en jätteviktig period i mitt liv. – Jag blev på något sätt mycket imponerad och hänförd av katolska kyrkan i Spanien. Så jag började studera mera, fortsatte med ekumenik – ända från Unamunos tänkande till dagens “spanska” tänkande. Och som ett resultat av det här håller jag nu på med en doktorsavhandling inom teologiska fakulteten i Helsingfors Universitet.
Den handlar om vilket inflytande “Andra Vatikankonciliet (1962-65) kom att få inom spansk teologi. – -Och, så , jo förresten , ännu en viktig sak med Spanien: Vår dotter Katri-Maria föddes efter vår “Spanien-tid”, samma år, 1980!
I Sankta Kaarina (alltså Kaarinan seurakunta på finska) har jag arbetat från år 1981. – Sånär som på ett undantag på nästän ett år, då jag verkade som kyrkoherde i Sankta Maria församling i Sankt Petersburg; det var under året 1998-99. Och för fem år sedan blev jag installerad som kyrkoherde i Sankta Katariinaförsamling. Och här har jag varit nu, sedan dess.
Min hustru heter Marita, och arbetar som lektor i huslig ekonomi i Normallyceét i Åbo, i Kråkkärret. Det är ett arbete där hon kommer i kontakt med i arbete elever ifrån olika länder och kulturer. Vi känner därför mycket nära till de frågeställningar som de här inflyttade människorna ställs inför när de kommer till Finland.
Överhuvudtaget är Kråkkärret, som stadsdel, ett konglomerat av kulturer och frågesställingar. Och för oss som sedan länge (trettio år redan), även bott här, i ett hus i skogskanten på det här området,
är den här brokiga verkligheten är något av en vardag. Och det är något vi trivs med! – Vi upplever det som en rikedom, dessa många kulturer. Vi trivs här så bra, att ifall det går på det viset att jag blir vald till ärkebiskop så har vi beslutat att vi ändå kommer att ha “sommarstuga” i Kråkkärret!
FINLANDSSVENSKARNA HAR RÄTTIGHETER FÖR FULL KYRKLIG “SERVICE” PÅ SVENSKA!
Jag har faktiskt en del riktigt “goda och kära” kontakter. Med både präster och lekmän. Både privat och på det yrkesmässiga planet.
Och jag är medveten om att det svenska språket och kulturen är en viktig del av Finlands historia och uppbyggnad. Bortser man från den svenska delen av Finland har man nog förlorat en del av insikten hur det nuvarande Finland, och det här samhället, är uppbyggt och utvecklat. Så svenska är mig inget främmande!
Själv har jag tyvärr inte haft så många naturliga tillfällen att att tala, använda mina svenska kunskaper, nu i mitt jobb och vardagsliv, men jag är av karelsk börd och sällan blyg, kanske tvärtom lite av den livligare sorten – och därför alltid varit social och ganska kommunikativ, intresserad av människor och språk och kulturer.
Svenska talar jag nog gärna. – Ibland blir det tyvärr så att det blir “hellre än bra” då jag praktiserar mina kunskaper i praktiken. Det är brist på vana och tillfällen och daglig övning; orden faller fort i glömska då man inte använder dem. Och för att tala flytande krävs nästan att man har någon att ständigt återkommande tala svenska med.
För mig är det nog ibland ett litet problem att fiska upp de svenska orden ur mitt passiva ordförråd, då jag ska tala. Jag förstår nog det mesta, men aktivt lever jag inte ett sådant vardagsliv att jag dagligen skulle använda svenska.
Nå man vet ju aldrig förresten hur det nu går i framtiden: Jag har nu förtiden faktiskt en “svärsons-kandidat” vars modersmål är svenska. Så man får ju se. Man vet ju aldrig om det blir att tala svenska som svärfar och morfar i framtiden..
Men hur som helst tycker jag att det är mycket viktigt att finlandssvenkarna ska få service på sitt eget modersspråk. Överallt där det är möjligt.
Och möjligt är det nog nästan överallt kan man säga. För det mesta hänger nog sådana här saker på inställning och avsikt. Och på viljan.
- Vill man så går det mesta att ordna, så även språkutbildning där det behövs.
Och här är det är nog fråga om att också aktivt hålla kvar en kultur som är en naturlig historisk del av det finländska samhället.
Artikkelit RSS